Jo faktiskt, jag tog en tur i komposten och tog in dom stackars få, små rödbetorna som jag inte använde till middagen för dom var just det – för små. Jag kokade upp både rödbetorna och det röda på stjäkarna för att vara säker på nog rödfärg. Den här gången, som dom inte skulle ätas, tog jag av både roten, bladfästet och delade rovan mitt itu, jag skulle ju faktiskt ha mest möjlig rödfärg på vattnet. Detta lät jag koka upp och småputtra några timmar.
Så var det bara att hitta tillbaka till kastrullen med rödbetsgröten. Jepp, nog hade det blivit skinn på ytan, ‘snerk’, men när jag silat innehållet gick det ju att använda lika väl.
Jag är klar över att jag måste ta en tur till apoteket efter Alun för att beta garnet, men jag är osäker på om apotek här i Norge säljer det.. Som förra gången så fick ättikspriten fungera som syra.. Alltså, först det vita garnet ner i kokande ättiksvatten så över i rödbetspadet. Först såg det ju verkligen kraftigt rött ut.
Så efter att ha sjudit i 10 minuter var det mer melerat, och tillslut efter ca 30 min var garnet mer orangefärgat över det hela.
Blev ju bara tvungen att hänga det tillsammans med mitt lökgarn från förra veckan, dom passar ihop, inte sant?
Nu är det bara att låta sländan forsätta trilla, jag behöver mer garn. Jag har något ute i trädgården som ska laga ett lilaaktigt garn har jag läst mig till… Kanske kan jag få någon i famlijen att köpa alun också? Vi får se..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar